.
Jag har länge undrat varför jag fick denna känsla för att vilja skriva, om det finns i mitt blod, om det var ödet eller om det bara blev något som för mig var intressant. Att skriva får mig att känna mig fri och helt oberoende. Man kan skapa sig en värld där allt är perfekt, en plats där allt får plats. En plats man kan fly undan när ens verklighet blir för mycket. Eller när man vill skapa sig en annan slags verklighet. Det är dock en stor plåga eftersom historierna man hittat på ju faktiskt bara är på låtsas. Fasten jag skriver mest om kärlek så är det inget jag förväntar mig själv, jag bara hoppas. Det är allt jag kan göra. Men i mina berättelser, där får kärleken den plats som den så verkligt förtjänar, även om den inte får samma plats i mitt hjärta.
När jag skiver så släpper jag allt jag har i sinnet, allt som finns är bara nuet. Orden kommer efter hand, vet inte hur jag ska beskriva det. Men jag har nog aldrig varit lyckligare än när jag sitter vid min dator och får ner mina tankar och känslor i ord. Det är verkligen den bästa känslan som finns. Men känslan jag får precis innan jag blir färdig med ett verk, ja den är aldrig mer än bedårande vacker och fullkomligt underbar.
Det som kommer ut i ord är inget annat än det jag själv bär i mitt hjärta, känslorna jag får att bli meningar är ord jag burit på länge. Ord som för mig betyder allting här i världen. Att bli sedd, bedårande och älskad av en annan människa.
Men som så mycket annat här i världen är det bara enkla ord jag får ner i mina egna berättelser, en plats där detta får sin chans att bli verklighet och där min kärlek får sin chans att bli sedd av andra människor. Även om det inte blir på det sättet som jag önskade det kunde bli.
För tillfället önskar jag mig själv tillbaka till Åtvids, ett ställe där jag aldrig haft svårt för att skriva på. Men här, tyvärr, hur kär Västerås än är för mig kan staden aldrig få mig att skriva lika passionerat och intensivt som när jag är hemma i Åtvidaberg.
Att skriva är mitt liv... punkt slut.
.
Jag har länge undrat varför jag fick denna känsla för att vilja skriva, om det finns i mitt blod, om det var ödet eller om det bara blev något som för mig var intressant. Att skriva får mig att känna mig fri och helt oberoende. Man kan skapa sig en värld där allt är perfekt, en plats där allt får plats. En plats man kan fly undan när ens verklighet blir för mycket. Eller när man vill skapa sig en annan slags verklighet. Det är dock en stor plåga eftersom historierna man hittat på ju faktiskt bara är på låtsas. Fasten jag skriver mest om kärlek så är det inget jag förväntar mig själv, jag bara hoppas. Det är allt jag kan göra. Men i mina berättelser, där får kärleken den plats som den så verkligt förtjänar, även om den inte får samma plats i mitt hjärta.
När jag skiver så släpper jag allt jag har i sinnet, allt som finns är bara nuet. Orden kommer efter hand, vet inte hur jag ska beskriva det. Men jag har nog aldrig varit lyckligare än när jag sitter vid min dator och får ner mina tankar och känslor i ord. Det är verkligen den bästa känslan som finns. Men känslan jag får precis innan jag blir färdig med ett verk, ja den är aldrig mer än bedårande vacker och fullkomligt underbar.
Det som kommer ut i ord är inget annat än det jag själv bär i mitt hjärta, känslorna jag får att bli meningar är ord jag burit på länge. Ord som för mig betyder allting här i världen. Att bli sedd, bedårande och älskad av en annan människa.
Men som så mycket annat här i världen är det bara enkla ord jag får ner i mina egna berättelser, en plats där detta får sin chans att bli verklighet och där min kärlek får sin chans att bli sedd av andra människor. Även om det inte blir på det sättet som jag önskade det kunde bli.
För tillfället önskar jag mig själv tillbaka till Åtvids, ett ställe där jag aldrig haft svårt för att skriva på. Men här, tyvärr, hur kär Västerås än är för mig kan staden aldrig få mig att skriva lika passionerat och intensivt som när jag är hemma i Åtvidaberg.
Att skriva är mitt liv... punkt slut.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar