Skriva, sjunga, fotografera, promenera o varför inte också vara kär.
Genom att låta körkortet och skolan gå före allt, så blir det lätt att man glömmer de intressen o känslor som ger ens vardag glans. Fingrarna borde smattra på tangenterna o fantasin borde aldrig ta slut, men det händer inget... Rösten borde vara i den form jag hade den för ett år sedan när jag nådde de rätta tonerna, men det är den inte... Kreativiteten att gå ut, släppa alla sinnen fria och låta sig inspireras av naturen och stans alla vackra bilder borde finnas här, men på något sätt vill jag stanna inne... Känslan att vara underbart kär i just Honom, ja, den är väl lika färgsvag för tillfället som jag är för att ta emot den....
Men...
...glansen har jag väl fortfarande kvar i min vardag, bara det att jag för tillfället inte har de rätta glasögonen för att se den. Och att hitta dessa glasögon verkar inte vara det enklaste. Men jag vet, att en dag när jag minst anar det kommer solen skina, kameran vara laddad, rösten alldeles ren, fingrarna nyfikna på att knappa ner fantasin som ligger o väntar i mitt inre och jag kommer vara kär igen.
Det enda man borde göra, är att ha tålamod.
Jag längtar tills den dagen...
KRAM
