.
Min tillfälliga skrivkramp är över, just nu så bara flödar orden ur mig. Jag känner mig stolt, börjar närma mig ett slut.. Tror jag, el vad jag tror kan vara ett slut i alla fall. Vet inte om den blir bra, men jag gillar att jag förhoppningsvis lyckas skriva klart en berättelse för första gången. senaste fick inte ett så bra slut eftersom jag avslutade den för snabbt... Denna bli bättre.
Underbara stunder som jag kallar den kommer vara för lång för att kunna vara en novell och för kort för att kunna vara en bok, det är en berättelse. Men inte vilken sorts berättelse som helst, utan min speciallitet, en Kärleksberättelse ;)
Tack vare den här berättelsen har jag inte kunnat fortsätta i min twiligth bok eller kunnat sova, jag har istället skrivit, fått för lite sömn denna vecka...
Min tillfälliga skrivkramp är över, just nu så bara flödar orden ur mig. Jag känner mig stolt, börjar närma mig ett slut.. Tror jag, el vad jag tror kan vara ett slut i alla fall. Vet inte om den blir bra, men jag gillar att jag förhoppningsvis lyckas skriva klart en berättelse för första gången. senaste fick inte ett så bra slut eftersom jag avslutade den för snabbt... Denna bli bättre.
Underbara stunder som jag kallar den kommer vara för lång för att kunna vara en novell och för kort för att kunna vara en bok, det är en berättelse. Men inte vilken sorts berättelse som helst, utan min speciallitet, en Kärleksberättelse ;)
Tack vare den här berättelsen har jag inte kunnat fortsätta i min twiligth bok eller kunnat sova, jag har istället skrivit, fått för lite sömn denna vecka...
"Mamma tog Oliver mitt framför ögonen på mig, han gav mig en blick och gick självsäkert iväg för att diskutera med mamma. Hon såg honom som en ung friare till mig och skulle troligen nu försöka få ur honom hur mycket han tjänar. Ganska pinsamt, men så är hon min kära mamma. Vill bara mitt bästa.
Pappa hade ställt sig i ett hörn för att leka osynlig, Filip hade blivit iväg dragen av Lennart och själv stod jag kvar med Jesper. Jag kollade försiktigt åt mina sidor för att se om det fanns någon jag kunde gå till för att slippa den här känslan jag hade runt honom. Men hoppet var redan ute när han tog min hand om la den runt sin arm, mina känslor slog mig som ett slag mitt i skallen. Vi gick ut på altanen där det spelades lugn musik och endast ett fåtal personer stod och luftade sina lungor, andra fyllde dem med rök. Jag var för generad för att våga kolla på honom, så en staty ute i mörkret fick duga som objekt. Han drog mig till ett litet bord och vi satte oss ner. Det var tyst. Bättre än inget tänkte jag. Jag flyttade försiktigt min blick från statyn in mot de paren som dansade vals på det golvet där jag så ofta lekt jaga med min bror i mina yngre år. Jag log mot minnet och han såg det.
- Varför ler du Irma? Vad som helst för dina tankar just nu.
- Jesper, varför är du intresserad? Jag kanske tänker de hemskaste tankar om dig just nu. Skulle du fortfarande vilja veta?
- Vad som helst för att få dig att prata med mig. Det känns som att du undviker mig.
- Jag känner ju inte ens dig..
- Jag vet.
Han kollade också mot de dansande paren och var liksom tom i blicken. Sen till slut såg det ut som om han fick en idé.
- Det ska vi ändra på, kom!
Han sa det med en sådan känsla som fick mig att hoppa till. Jag såg in i hans ögon, de perfekta ögonen, jag vågade inte säga något. Jag fick inte heller fram ett enda ord, men benen de visste exakt hur och när de skulle skaka, verkar som att de valde denna tidpunkt.
Allt jag ville var att ta hans utsträckta hand i min och följa med för alltid. Men samtidigt kunde jag inte, det kändes fel, det var fel.
- Jag kan inte."
Utdrag ur kapitel 5, (Förbjudna Känslor), gillar denna delen.
Pappa hade ställt sig i ett hörn för att leka osynlig, Filip hade blivit iväg dragen av Lennart och själv stod jag kvar med Jesper. Jag kollade försiktigt åt mina sidor för att se om det fanns någon jag kunde gå till för att slippa den här känslan jag hade runt honom. Men hoppet var redan ute när han tog min hand om la den runt sin arm, mina känslor slog mig som ett slag mitt i skallen. Vi gick ut på altanen där det spelades lugn musik och endast ett fåtal personer stod och luftade sina lungor, andra fyllde dem med rök. Jag var för generad för att våga kolla på honom, så en staty ute i mörkret fick duga som objekt. Han drog mig till ett litet bord och vi satte oss ner. Det var tyst. Bättre än inget tänkte jag. Jag flyttade försiktigt min blick från statyn in mot de paren som dansade vals på det golvet där jag så ofta lekt jaga med min bror i mina yngre år. Jag log mot minnet och han såg det.
- Varför ler du Irma? Vad som helst för dina tankar just nu.
- Jesper, varför är du intresserad? Jag kanske tänker de hemskaste tankar om dig just nu. Skulle du fortfarande vilja veta?
- Vad som helst för att få dig att prata med mig. Det känns som att du undviker mig.
- Jag känner ju inte ens dig..
- Jag vet.
Han kollade också mot de dansande paren och var liksom tom i blicken. Sen till slut såg det ut som om han fick en idé.
- Det ska vi ändra på, kom!
Han sa det med en sådan känsla som fick mig att hoppa till. Jag såg in i hans ögon, de perfekta ögonen, jag vågade inte säga något. Jag fick inte heller fram ett enda ord, men benen de visste exakt hur och när de skulle skaka, verkar som att de valde denna tidpunkt.
Allt jag ville var att ta hans utsträckta hand i min och följa med för alltid. Men samtidigt kunde jag inte, det kändes fel, det var fel.
- Jag kan inte."
Utdrag ur kapitel 5, (Förbjudna Känslor), gillar denna delen.
Sov gott, nu ska jag skriva tills det blir för sent, åter igen... :P
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar