Ännu en dag då jag hade fördomar..

.
Igår var det dags för oss att åka till Boda Borg i Karlskoga. Härifrån Åtvids var det en bussresa på ca 3 timmar vi hade framför att se fram emot. Dels att bussen skulle vara full av konfirmander, vilket inte gjorde att jag såg fram emot resan så värst mycket...

(Jag kan redan här säga att dagen innan grämade jag mig för resan och hur mycket jag verkligen inte ville följa med. Vilket jag nu ångrar lite..)

När vi prickat av alla konf så var det dags att hitta en plats i de smockade bussarna. Hade ingen aning om vart jag skulle sätta mig, ville helst inte sitta brevid en konfirmand som verkligen inte ville ha mig där.. Men jag såg att längst bak där fanns det flera lediga platser, så alla ledare traskade så fint förbi alla nyfikna konfirmand blickar och tog platserna i slutet där. Jag satt runt ett antal präster, men inget fel med det, bara trevligt. Hade Linda, Elisabeth bakom mig och brevid mig fick jag den präst som alla så glatt pratat om i flera veckor skulle börja idag. Ola är hans namn. Hans konf grupp är nämligen den jag har på tisdagar varje vecka, så dessa 11 tjejer vi har där kommer vi gott få dela på. Underbara tjejer!
Fann ett visst intresse för vad Ola pratade om, han hade sådan känsla o passion för vad han gör. Hur som helst så lät det i alla fall som det. Jag frågade honom om varför han vart präst o lite andra saker. Fann det intressant, jag har upptäckt att prästyrket inte alls verkar så hemska som jag trodde de var... Har sett allting med nya ögon sedan jag flyttade hit. Det har verkligen utvecklat min tro enormt på bara en månad. Vilket är bra.
Jag har fått känna dessa hemska, plågande, underbara känslor man kallar kärlek. Jag har redan insett hur jag känner för gud. Jag har hittat sidor hos mig som jag innan inte visste fanns. Jag har aldrig gått så mycket i kyrkan som denna månaden. Jag har flyttat till en ny stad, ett nytt folk och en helt ny miljö och ändå tagit in den ganska bra. Jag ångar alla de känslor som sa till mig att jag ville bort från västerås så fort som möjligt, saknar alla vänner o familjen otroligt! Jag har insett att om man verkligen vill att något ska bli bra eller som man vill att det ska bli, måste man ge det tid. Nyckelordet för mig, Tid.

Jag ångrar inte att jag följde med. Det var en underbar dag och jag trivdes jätte bra i min grupp som bestod av mig och fyra konfrirmander. De var jätte snälla mot mig. Så jag har nu lärt mig en läxa, man ska inte ta saker för givet, eller människor heller för den delen. Ett motto jag länge levt på är ju att "Man ska inte ge upp fören man testat", så mina fördomar är förhoppningsvis slut. Man kan ju aldrig veta, eller hur? Om man inte har provat...

Jag har hittat en del ord som jag har fått större respekt för;

LÄNGTAN

SAKNAD

UNDERBAR

VACKER

FÖRLÅTELSE

TACKSAMHET

RESPEKT

TYSTNAD

men de ord jag har kommit att få störst respekt för är

TID och KÄRLEK