Har ni tänkt på det här med våren och alla känslor som kommer, alla blir förälskade och livet leker... Men för dem som inte lyckas hitta någon då? Leker livet där?
Jag drömmer som så många andra om "den stora kärleken", vilket man kan hitta i ett antal filmer samt böcker, men verkligheten, där är det annorlunda...

Det är så mycket svårare i verkligheten, folk är blyga, vågar inte visa de rätta känslorna och allt blir fel. För folk som är sociala finns den andra "fel" och även den allra perfekta visar sig ha brister. Struntar man i bristerna eller är man en som gör saken större än vad den är? Jag är en sådan person, en person som aldrig kan vara "nöjd" med det man har. Hatar den egenskapen hos mig. Vad jag försöker säga är att våren för mig är en bister tid, ingen att hålla om eller prata med, visst man har ju vänner, men det är inte alls samma sak. När jag träffar människor(killar) så går man ju såklart först på "utsidan"(eller vad vi ska kalla det). Eftersom det är de första man ser hos en person, men sen brukar jag alltid leta hos personens goda egenskaper, som humor, charm, sprallighet och styrkan av självständighet.
För mig är det viktigt att han ska vara självständig, både i språket och sättet. Att han ska hitta de goda delarna jag inte ens själv visste jag hade. Att han ska kunna få mig att känna trygg och säker i hans tillvaro och att det är en person med tillit. Då har utsidan helt försvunnit...

Men jag ler ändå och jag hoppas, det är vad som hållit mig uppe på fötter de senaste 5 åren.

Tron och Hoppet om äkta Kärlek

Tack för mig :)