Fem vita blad av kärlek.

Nu ikväll vart jag så sugen på att skriva lite igen, kan erkänna att lite ringrostig var jag allt, men när allt släppte så flödade orden på och jag fick ihop detta... :)

Den man möter först. Är det första kärleken, hur känns första kärleken? Hur vet man ens att det är den man äger?
Jag har funderat mycket på ordet Kärlek. Det har en så mäktig klang. Säger man "Jag älskar dig", förväntas mycket av den personen. Ord jag inte vet om jag ens själv behärskar... alls. "Att älska i nöd och i lust", verkar tidskrävande, men som så mycket annat, underbart!

När man älskar en annan människa, är det för sakens skull, känslans eller kärlekens?

Gör man rätt när man slutar känna känslan av trygghet, tillit och framtidstro? Kärlek som knoppas, kommer den hinna blomma ut till något vackert innan hösten kommer? Hösten som kommer med kyla, vilket jag inte alltid säger slutar olyckligt, men att det även där finns risker att den vissnar och dör.
Jag skulle så gärna vilja tro på begreppet Kärlek. Men jag har ingen som kan bevisa för mig vad dess verkliga betydelse är. Vilket jag önskar jag hade.
Jag önskar jag kunde få känna mig underbar, av någon som får mitt hjärta att knoppas om våren och fortsätta blomma hela vintern. Någon som vet vad Kärlek är, någon som vet att det är mer än bara ett begrepp...

Jag kallade denna text för "Fem vita blad av kärlek", vilket för mig är betydelse för blomma. Betydelsen för den blomman jag bär i mitt hjärta, som bara väntar på att få blomma ut.